I väntan på en syndikeringsvåg

Ibland slår det mig hur det enkla ofta är det bästa.

Ta bara Twitter som exempel. Mer lo-fi teknik får man leta efter. Då “viktig” funktionalitet har saknats så har vi i en sorts harmonisk social samverkan utvecklat ett alldeles eget språk med retweets, followfridays, shorturls, hashtags - allt för att rymmas innanför en artificiell gräns på 140 tecken i en tekniskt minst sagt begränsande miljö.

Jag tänker på ett befäl i lumpen som berättade om överlägsenheten hos de ryska stridsfordonen gentemot de amerikanska. Till skillnad från dem så kunde det mesta på en rysk tank rättas till med en oljebrännare och en slägga. Om en stridsvagn råkade gå genom isen så var det bara att dra upp upp den från stranden, knacka lite här och var med släggan och - vips - så startade den igen.

Egentligen är också bloggen i sig en begränsning. En blogg är ju egentligen inget annat än en webbsida som begränsats till att visa innehållet kronologiskt. Begränsningen i sig var en förutsättning för den revolution som i dag blivit en maktfaktor och ett tidsfördriv för den moderna människan.

Men bloggandet, liksom Twitter och mikrobloggandet, existerade i kulisserna ett bra tag innan det tog ordentlig fart. Mikrobloggandet tog fart i samband med att fristående applikationer tillät fler än bara ett flöde. Med en skriven tagg kunde en tweet plötsligt nå intressegrupperingar, istället för som tidigare enbart det egna knippet med followers.

Bloggandet fick egentligen sin skjuts, sin “andravåg”, i och med syndikeringen - RSS-tekniken. Och RSS-tekniken är om något en begränsning av funktionalitet. Den skalar bort allt utom det generiska innehållet i ett flöde och blir således återpubliceringsbart på en annan plats.

Ur ett marknadsföringsperspektiv blev detta något av en revolution. Kanske är det först i dag som det är uppenbart för alla och envar (nåja, kanske inte alla) att en distribuerad digital närvaro är effektivare än aldrig så många stortavlor.

Också våra webbvanor påverkades kraftigt av RSS-tekniken i en exponentiell skala där de mest avancerade informations- och konversationsagenterna på webben är de vars beteenden påverkas allra mest. Många av oss webbnarkomaner har nästan helt flyttat in i en RSS-läsare, ett väldigt enkelt program som utan problem möjliggör en mångdubblad informationskonsumtion.

Så, paradoxalt nog så sitter webbens virtuoser, the earliest of adopters i ett avlångt land präglat av innovativ ingenjörskonst och telekommunikation, omväxlande i så basala program som en läsare av generiska textflöden och Irc-kloner med 140-teckensbegränsningar.

Det slår mig när jag för ett litet hobbyprojekts räkning sitter och bränner RSS-flöden för att kunna följa statistik och för att flytta trafikbelastningen till en gratistjänst. RSS är i sig en väldigt enkel teknik, precis som den kronoligiska webbsidan och den förkortade chatten. Tänk om syndikeringen inte är färdig med oss ännu?

Tanken blir ännu svårare att vifta bort när Nikke Lindqvist frågar mig om han får syndikera ett av mina kommenterade flöden och leda in det på domänen Via.nu tillsammans med en rad andra relevanta flöden. På det sättet skapar Nikke på kort tid en sajt - en blogg - med relevant och sökbart innehåll utan att själv behöva stå för själva produktionen.

Självklart blev jag jätteglad (och jag hade i sanningens namn känt likadant även om han inte frågat utan bara tagit flödet). Vad som ska bli av Via.nu är fortfarande i experimentstadiet vad jag förstår, men som jag ser det innebär syndikeringen större möjligheter för mina tankar att fortplanta sig i ett expanderande nervsystem på webben.

Men jag inser samtidigt att här finns en tröskel. Vad händer om jag sätter upp en sajt och leder in RSS-strömmar från världens alla nyhetsförmedlande sajter, allt fiffigt filtrerat med relevanta nyckelord med relevans för PR-branschen? Sådant har ju hittills varit okej i widgets och sidebars, men vad händer om du bygger en hel sajt kring det syndikerade innehållet från andra källor än dina egna?

Länksamlingen Alltop PR till exempel kommer riktigt nära, men eftersom det bara är rubriker tvingas surfaren ändå vidare.

Själv har jag ju i egenskap av PR-bloggare och administratör av PR of Sweden en fin RSS-listning på svenska PR-bloggare och det var inget större problem för mig att mata in den listan på Friendfeed. Visserligen vore det rätt komiskt om någon PR-byrå klagade över att få sina budskap spridda av en okontrollerad part, men klart är ändå att här saknas en del sociala konventioner allra minst.

Allt detta får mig att betrakta den fria syndikeringen som en tröskel, eller kanske en våg. Att säga åt oss att inte syndikera fritt blir i förlängningen som att säga åt oss att inte länka fritt. Det kan faktiskt vara så enkelt att vi bara kollektivt väntar på att någon eller några ska ta det första steget.

Konsekvenserna kan bli minst sagt påtagliga!

Kanalberoendet skulle minska betydligt och spridning skulle bli än mer beroende av befintliga sociala strukturer och innehållsrelevans. Strukturerna kring olika communities och applikationer skulle luckras upp till förmån för sociala grupperingar, klaner, som i svärmar skulle röra sig i det närmaste virtuellt genom molnet.

För min del är det helt okej. Privat som bloggare är det bara roligt om mitt RSS-flöde återpubliceras både här och var eftersom det är mina tankar som spelar roll, inte min tekniska plattform. Och som PR-konsult ser jag att det ligger helt i linje med den sociala webbens transparenta och demokratiska spridning av innehåll och idéer.

Men hur ser andra innehållsproducenter på det hela? Är de beredda på en andra syndikeringsvåg?

Obs! Work in progress, länkar upp denna postning senare.

Pingat på intressant.se.