Om du inte redan har gjort det, läs Joakim Jardenbergs text på 2022.nu. Det är därifrån jag har plockat upp den mörka filmen ovan - och som sedan gav inspiration till den ostrukturerade texten nedan.
Jag tror inte på journalistikens död. Jag tror inte på de tryckta mediernas död. Jag tror inte på mediebranschens död; tvärtom tror jag att alla företag kommer att behöva betrakta sig själva som medieföretag.
Jag tror att vi 2022 kommer att leva i en värld där det fortfarande finns papperstidningar, även om få då bryr sig om vilka typer av medier som bär informationen. Jag tror till och med att flygbladen kommer att finnas kvar 2022 som ett sätt att i det fysiska mötet komma förbi alla personliga nätidentiteters brandväggsinställningar.
Precis som vi i dag vänder oss till bilverkstaden för att de ska koppla in sina datorer till våra bilars mikrochip, kommer vi i framtiden att vända oss till digitala verkstäder för att få vår årliga översyn på säkerheten, filtren och optimeringen av våra egna digitala jag.
“Det var tur att du kom in med det här i dag, du maxar ut dina API-calls och så är din kalender sökbar på webben.”
“Oj, det låter ju inte bra. Kan ni ta bort den information som har läckt ut?”
“Jag är ledsen, men det behöver ni en Google-certifierad verkstad för att göra.”
Den stora missräkningen i dagens mediedebatt är att den har väldigt lite med olika mediers vara eller icke vara att göra. Teknologin och medieutvecklingen har varit central, men explosionen av kanaler har gjort skogen svår att se för alla träd.
I begynnelsen berättades historierna icke-linjärt och med sociala förtecken. Skrivkonsten gav de berättade historierna en linjär och mer exakt form. Boktryckarkonsten förvandlade sedan dessa linjära historier till var mans egendom, till ett enormt arkiverat och långsamt växande kulturarv. Sedan kom - internet.
Jag tror att vi år 2022 kommer att tydligt kunna se de digitala mediernas antropologiska betydelse. Trevande i början försökte vi tämja vilddjuret genom att digitalisera alla dessa våra linjära historier. Boktryckarkonsten, den förstod vi, och kanske var det därför som vi hade så svårt att acceptera att publicering, duplicering och distribution på bara några få år blivit i det närmaste gratis. Många hatade och förbannade detta fenomen.
Några av oss ligger kanske ännu närmare den första medierevolutionen - skrivkonsten. Den som lyssnade på Nicklas Lundblads program i P1 Sommar förstår vad detta handlar om. Vi, de skrivande människorna, har försökt närma oss internet, den tredje medierevolutionen, på vårt eget sätt. Nämligen genom att skriva oss fram. Att vi sällan får betalt för vårt evinnerliga webbpublicerande har inte stoppat oss, tvärtom. Se bara hur många som - bevisligen! - hade ett behov av att uttrycka oss inför andra människor.
Vi kan ljuga. Vi kan vilseleda. Ändå gör vi inte det, för på webben är vi alla som skriver nakna och vi drivs alla av en kollektiv vilja att vara äkta. Vi har inget att gömma oss bakom; inte ens pseudonymer eller anonymitet skyddar mot den svidande känslan av att bli rättvist kritiserad.
Men på samma sätt som många ogillade konsekvenserna av att den digitala revolutionen accelererade boktryckarkonstens positiva effekter, så har också många hatat och förbannat konsekvenserna av att alla de som valt att använda internet som en plats för att fritt och utan ersättning uttrycka sig. Och vi skrivande människor, vi kliar oss i huvudet och förstår inte riktigt varför vi blir beskyllda för att ha dödat journalistiken.
Vi skriver ju bara, som vi skrivande människor alltid har gjort sedan skrivkonstens intåg. Ska vi sluta nu bara för att ny teknik hjälper oss att nå fler?
Så klart är vi vilsna år 2010. Vi står mitt i en socialoseringsprocess som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Och vi försöker tolka den utifrån antingen den första medierevolutionen, skrivkonsten, eller den andra medierevolutionen, boktryckarkonsten. Den första och den andra revolutionen har påverkat mänskligheten på två olika sätt, och i konsekvensens namn borde vi ställa oss frågan om hur den sociala medierevolutionen förändrar vårt samhälle.
Istället för att fastna i resonemang om hur effekterna av de revolutioner vi känner till förstärks, så borde vi i rimlighetens namn tvinga oss att tänka nytt. För de anomalier vi ser - och de börjar bli många nu - de ska inte tolkas utifrån det som redan är känt, utan dessa ska tolkas utifrån det vi ser runt hörnet - paradigmskiftet.
Den som vandrar på stadens gator kan fundera över om vi alls hade kunnat bo i städer eller isolerade på landsbygden förutan de förutsättningar som vi aldrig hade kunnat skapa för oss själva utan skriv- och boktryckarkonsten. Utan dessa två medierevolutioner hade du inte sett särskilt mycket av allt det fantastiska du ser kring dig i dag;
Hela vår civilisation är ett med dessa två medierevolutioner. Varför skulle den sociala medierevolutionen betyda mindre än så för det samhälle vi lever i 2022?
Jag tror vi kommer att närma oss ett svärmsamhälle, ett samhälle där historierna inte längre skapas eller sprids linjärt, utan tillsammans av oss alla i en cirkulär process. Jag ser framför mig en enorm värdeförskjutning som rubbar självaste kapitalismen i dess grundvalar! Vi har redan sett hur våra lagstiftande mekanismer har fallit till föga. Och detta är bara början; problemen med att skapa lagar i tiden har kanppast kulminerat. Problemen har bara börjat.
Näst att genomgå ett stålbad efter medie- och kultursektorn blir våra finansiella instrument. Världsbanker, valutaunioner, nationalstatsfinanser, gränstullar och ett globalt näringsliv, alla kommer att behöva anpassa sig till en social värld där värde handlar om mer än sådant som kan “köpas”. Tänk er en värld där varor och tjänster förtjänas och inte köps.
Och tro för allt i världen inte att vi kommer att behöva vänta särskilt länge på nästa medierevolution, den fjärde i ordningen. Emellanåt skriver jag på boken Wired Public Relations och jag avslutar den här postningen med några icke-redigerade formuleringar ur bokens sista kapitel:
What will come after social in a wired PR world? Marshall McLuhan could foresee the global village. What is there to foresee in our future?
We need to ask ourselves in what way social won’t get us all the way. We could see the anomalies in the mass media paradigm early on, so why shouldn’t we try now?
There are several aspects that the concept of the global village doesn’t solve. The world isn’t effectively changed by the masses, and it probably never will be. It has been a theme for this book: social don’t scale. There will always be leaders, first followers, and supporters. But one individual, one idea - that’s what changes things when the timing is right, and that’s what actually fuels the engagement of the masses.
As we “socialize ourselves to death”, it’ll become obvious that the human condition by natural diversity is flawed. As human beings, we are nothing but perfect. And the great nihilistic irony here is, that our quest to become what the current Zeitgest dictates to be “perfect beings”, that might just prove to be our greatest curse.
If all media are nothing but extensions of the human body, then what manifests Friedrich Nietschze’s übermensch?
If we glance at biology and technology, we can only guess what this will mean for our society. I don’t belive that we will see artificial intelligence in the near future. Sure, we can create intelligent and self-evolving software. But why should we? Computional power is raw, and enhancing it will only create more - brute force. But what we need, is a world for humans, processing the surroundings with empathy, finesse, and selective perception, simply because that’s what our brains are coded to do.
So why enhance computers when we just as well could focus on enhancing human beings? If that’s the bottom line of all media? If we can can move pass binary circuits to biological quad-circiuts, then brain power will mean something entirely different than it does today.
And if we get to create biological intelligence in different forms, what will we do with it? Will we enhance our computers? Probably, but if we get to enhance anything, chances are that we will hook ourselves up with bionic lims, extrasensory enhancers, bio memory chips, recording devices, and last but not least, a sixth sense in order to communicate visually and sensoric via brain waves with others.
In such a society, omplex matters as “compatability,” “crowdsourcing,” and “community” will mean something… more.
Imagine being able to craft and send visual non-linear messages directly from your brain to a friend’s mobile device, or better yet, directly to his or her brain. How do we as a society tackle such a revolution in communication? What will happen if we connect to each other biologically on a global scale, thus creating a common human awareness? How fast will timely ideas then travel? And what if brain content and physiometrics can be stored, accessed, and searched?
Think about it. What will sex be like in the age of biomedia?
The challenges of such a revolution makes todays challenges of adapting to a social global village much easier to bear. However this hypothetical cookie crumbles, it’ll sure change us more than the actual content of our noisy and often times irritating brainwave chatter. Do you hear that Mcluhan, wherever you are?
Bli medlem i PR of Sweden!
