Jag läser på DN.se att Nordkorea hotar med att trappa upp sitt kärnvapenprogram. Nordkorea är ett av de få länder i världen som är farliga för en hel omvärld på ett sådant sätt att vi måste vara oroliga. Här handlar det inte om utbrytargrupper eller terrororganisationer, här handlar det om ett helt land styrt av en galen diktator.

Jag förfasas eftersom jag så klart bryr mig. Jag fascineras eftersom världens demokratisering har gått så förhållandevis fort, men samtidigt utan att få med sig alla på tåget.  Och jag analyserar eftersom jag jobbar med medier: Hur rapporterar journalisten? Vilken vinkel har valts och varför? Hade nyheten kunnat berättas på ett annat sätt?

Men nyheten om Nordkorea ligger inte överst på min lista över det som intresserar mig i dag.

Jag har nämligen hunnit vara långt mera nyfiken på vad som eventuellt har hänt i mina sociala nätverk. När jag vaknade kollade jag om någon har kommenterat på mig, vidarelänkat mig, eller kanske bara “lajkat” mig? Jag såg faktiskt rubriken om Nordkorea redan där i sängen, så där i förbifarten i något av mina flöden, men jag brydde mig inte om att läsa den förrän jag skannat av statusen på mina sociala nätverk.

Hur patetisk är jag som bryr mig mer om så trivialt som om huruvida någon har “lajkat” en Flickr-bild på flickvännen som just shoppat skor på Karen Millen än om galenskaperna kring det upptrappade atomrustningskriget från ett trotshetsigt och vapenskramlande Nordkorea?

Jag vägrar tro att jag är en sämre människa än vad människor i allmänhet är. Fler med mig måste uppleva exakt samma sak - hela tiden. Och det kan ju inte handla om att vi är kollektivt sinnesslöa på något sätt; bland oss måste ju finnas människor från samhällets alla socioekonomiska avkrokar. Vi är ju trots allt en halv miljard människor aktiva på Facebook nu, varav 3,5 miljoner svenskar.

Har socialt blivit ett opium för folket?

Jag funderar över vilka krafter som verkar i kulisserna. Har de sociala nätverken blivit vår nya religion? Jag tänker på alla dem som skapar mening i sina liv genom att manifestera hur fantastiskt fullkomliga liv de lever genom sina strategiskt portionerade budskap i statusfären om de vackra Pripps Blå-liv de lever. Bekräftelse, samhörighet och meningsskapande, alla de där tomma hålen som religionen så framgångsrikt täppt till. Bloggen som biktbås och Facebook som social statusmarkör.

“Om ett träd faller i skogen men ingen finns där för att höra stammen slå i marken, hur vet vi då att det gav ifrån sig något ljud alls?” Kanske närmar vi oss med stormsteg den dagen då bilden av verkligheten bär mer mening än verkligheten själv.

If what happened in Vegas stayed in Vegas, then what did we pay for, really?

Vi levde en gång i vandrande stammar, som blev till byar, som blev till klaner, som blev till storfamiljer, som sedan blev till ständigt uppkopplade singelhushåll i någon urban och halvt människofientlig miljö någonstans. De sociala nätverken exploderade därför i ett fullständigt vakuum. Eller var det våra relationer som imploderade från den analoga dimensionen till den digitala?

Andlighet och mening är samtidigt inte svaret på allt. Vi är maktvarelser, också. Och där har vi subsidiaritetsprincipen som dikterar för oss att inflytande bäst utövas så nära dem de berör som möjligt, eftersom engagemanget då är som störst från bägge håll.

Det handlar förstås även om intresse och uppmärksamhet. Självklart intresserar vi oss för det som sker i vår omedelbara närhet i större utsträckning, än för det som sker långt från vår egen sociala verklighet. Atomkrigen lämnar vi helst till de fiktiva verkligheterna där de istället kan fungera som historier att hålla våra kulturer samman med.

Kanske är vår superhjärna en evolutionär defekt som överlever sig själv tack vare en annan genetisk defekt, medvetandet. I takt med att människans intellekt utvecklades behövde vi ett strängt mentalt filter för att ens kunna tolka vår omvärld. Utan vårt per definition begränsande medvetandefilter skulle vi alla befinna oss i ett autistiskt limbo. Är det då verkligen rimligt att anta att vi söker oss till de digitala sociala nätverken främst för att vi söker trivial fakta och onödig kunskap?

Jag kommer att tänka på vad som händer när du med lagom våld delar två plana ytor sammanhållna av en plastisk substans. Ett mönster bildas, men inte vilket mönster som helst, utan ett Voronoi-mönster.

Vad händer när en världsbild växer nästan explosionsartat? Vilen roll spelar nätverket?

När jag var liten var jag besatt av allt som hade med universum att göra och snart blev jag varse att fatt universum växer. Den iakttagelse som forskarna gör, är att ju längre bort en galax befann sig från vår galax, Vintergatan, desto snabbare rör sig denna galax bort från vår.  Kanske berodde detta på galaxer i de yttre cirklarna kring Den Stora Smällens epicentrum kastats ut i universum med högre fart?

Men så kan universoms expansion inte fungera. Galaxernas relativa hastighet accelerar nämligen i alla riktningar, som om Vintergatan befann sig i Den Stora Smällens epicentrum. Hur kan detta komma sig?

Skeendet kan förklaras om galaxerna i universums utvidgning liknas vid prickar på en ballong som ständigt blir större och större. I en sådan förklaringsmodell ökar alla prickarnas hastighet från ballongens centrum lika mycket givet att ballongen är rund, samtidigt som det från en specifik prick på ballongen ser ut som om alla andra prickar försvinner bort - och accelererar kraftigare ju längre bort de är!

Genom att dra linjer mellan dessa punkter så att varje punkt på varje linje befinner sig precis mitt emellan två punkter, så uppstår ett Voronoi-mönster, alltså precis det mönster som uppstår när du delar på två kex som sitter ihop med en kladdig kräm.

Nätverksteoretiker har länge fokuserat på noder och bindningar. Olika typer av noder, olika typer av bindningar. Men i takt med att vårt sociala universum växer, så tror jag att det kommer att bli allt viktigare att tolka nätverkseffekter utifrån dessa ytor som uppstår, dessa bilder av en ständigt expanderande verklighet, istället för att enbart stirra sig blinda på de inflytelserika noderna och deras betydelser.

Medieforskaren Walter Lippmann konstaterade att ingen människa agerar utifrån verkligheten, utan blott utifrån den bild de har av densamma. Wikipedia om hans banbrytande verk Public Opinion (1922):

“The introductory first part describes man’s inability to functionally perceive and accurately interpret the world with much accuracy: “The real environment is altogether too big, too complex, and too fleeting for direct acquaintance”, between people and their environment (reality). That people construct a pseudo-environment that is a subjective, biased, and necessarily abridged mental image of the world; therefore, to a degree, everyone’s pseudo-environment is a fiction. Hence, people “live in the same world, but think and feel in different ones”. Human behavior is stimulated by the person’s pseudo-environment and then is acted upon in the real world.”

Givet att vår mentala banbredd av nödvändighet begränsas av vårt medvetande, samt att vårt digitala universum ständigt utvidgas på ett från varje individs horisont accelererande sätt, så blir det rimligt att göra följande antaganden:

1. Information overload är inget reellt problem i nätverkssamhället, tvärtom uppstår tomma Voronoi-ytor i vakuum i högre hastighet än vad nya noder och nya bindningar hinner skapas eller utvecklas.

2. Digitala sociala nätverk fungerar eftersom de hjälper vårt medvetande att sålla bland all information utifrån grundläggande sociala principer för gruppbildning. Därför blev sökmotorer kraftfulla verktyg först när dynamisk mellanmänsklig interaktion ersatte semantisk textanalys.

3. Vi behöver digitala sociala nätverk för att fungera som människor i det samhälle vi i dag lever i. Många av oss befinner oss så pass högt upp i Maslows behovstrappa att enbart geografiska och analoga relationer inte längre klarar att underhålla våra högst individuella behov av självförverkligande.

Teoretiskt sett skulle jag via internet kunna hålla reda på alla viktiga “Nordkorea-händelser” i hela världen och lägga min tid på detta istället för att hålla koll på om någon har kommenterat på mig, vidarelänkat mig, eller kanske bara “lajkat” mig. Men det är då som information overload blir skadligt för själ och sinne, den dagen vi prioriterar bort en social kontext, själva grundplåten för våra tolkningar av omvärlden.

Det är därför som autister inte klarar av yttre stimuli utan istället kan hamna i ett nästan katatoniskt tillstånd bara av att minsta lilla daglig rutin förändras. Och just därför är det faktiskt bättre för den mentala allmänhälsan att kolla Facebook före DN.se när du vaknar på morgonen!

Similar posts:

• Välkommen tillbaka, kära publiker!